Micke och jag har länge pratat om att skaffa hund, i princip ända sedan vi flyttade ihop för 4½ år sedan. Vi har gått igenom alla möjliga tänkbara raser, scenarier och händelser om och om igen då vi har velat vara säkra på att vi fattar rätt beslut och rätt hund.

Under sommaren mognade beslutet om att skaffa hund eftersom jag kommer tillbringa väldigt lite tid i skolan nu under mitt sista skolår innan jag får min fil kand och kommer på så sätt ha massa tid över till en liten valp. Beslutet var alltså fattat, vi skulle skaffa hund! Rasen var också självklar, en siberian husky var det som gällde.
Vi letade efter en kennel på internet och fastnade för Sofias och Håkans kennel i Vaggeryd eftersom deras hemsida övertygade oss om att de älskar och bryr sig om sina hundar och är noga med deras framtida hem. Vi kunde inte göra så mycket just när vi hittade kenneln eftersom jag då var sjuk i en rejält kraftig halsinfektion men några mail fram och tillbaka blev det iaf. Vi fastnade först för en bror till Exxa vid namn Syncro, vi tyckte att han var såå söt, som en liten snäll nallebjörn men han var redan tingad. Kändes lite trist just den dagen men vi tyckte att alla valparna var fina och ville träffa dem för att se om det fanns en valp som skulle passa oss. Det var ganska nervpirrande eftersom jag låg sjuk i över två veckor, valparnas åtta veckors dag kom och gick och vi var så rädda att andra skulle hinna före. Men runt 7 augusti började jag må bättre, febern sjönk och vi kunde ringa och boka tid eftersom det fanns tre tikar kvar. Vi skulle få träffa dem fredagen den 10 augusti.
Nätterna innan den stora dagen tillbringades i stort sett sömnlösa, vi var nervösa, förväntansfulla, oroliga och pirriga, allt på samma gång! Jag hade fortfarande lite feber och dagen innan fredagen var vi i Bålstad och hämtade vår nya bil, en S40 T4. Vi var alltså ganska trötta...! =)

Fredagen kom och vi begav oss till Vaggeryd, sjukt nervösa med spända magar. Kenneln var såå fin och ägarna toppen, det kändes helt rätt. Vi fick först hälsa på alla vuxna vovvar innan det var dags för oss att få träffa valparna. Jag lade märke till Exxa direkt, min blick fastnade på henne och stannade kvar där. Jag kan inte förklara varför, jag kände bara att det var vår valp, hon var så speciell, det var något särskilt med henne. De andra valparna var också otroligt söta och mysiga på alla sätt men Exxa var... min.
Hjärtat sjönk ganska rejält när Sofia sa att hon hade valt ut en annan valp till oss. Det var inget fel på den valpen, hur fin och mysig som helst men hon var inte Exxa. Det blev ett par känslofyllda timmar eftersom även Sofia kände hur speciell Exxa var och helst ville behålla henne själv. Jag förstod henne såå väl men det kändes för jävligt. Vi gick in och fikade och på något sätt grep ödet in för Sofia ändrade sig och sa att vi fick köpa henne. Jag förstod det inte ens först, satt med en klump i magen och var allmänt förvirrad. Men när vi gick ut till hundgården igen så hann verkligheten ifatt mig och det kändes som att jag skulle sprängas att glädje, en rejäl berg och dalbana med andra ord =)

Jag tror egentligen inte att det hade kunnat gå på något annat sätt, det känns som att Exxa var förutbestämd för oss, både Micke, jag och Sofia kände det och det är svårt att kämpa emot ödet. Hela detta inlägg låter säkert som en romantisk historia som hör hemma i en film och inte i verkligheten men vissa saker bara är på ett visst sätt och man kan inte göra något åt det. Vi älskar redan lilla Exxa galet mycket och hon verkar vara både förtjust i oss och trygg hos oss, jag tvivlar på att alla andra valpköpare där ute har haft det så lätt med sina valpar som vi hittills har haft det med Exxa.

Nej, det måste vara ödet. Och tack och lov för att det sträcker ut sina långa armar ibland och griper in. Vi är så glada över att lilla Exxa är vår "Exx(tr)a" speciella valp =) //Jennie